Ledarskapsproblematik

Ledarskapsproblematik är beroende av både karaktär, utbildning, begåvning och intelligens.
Enligt olika studier kan man urskilja en viss typ av problematisk ledare och ange ungefärliga mått på hur utbredd olika slags mindre goda ledartyper är.

Var tionde ledare är av låt gå typ. Här svävar medarbetarna i fullkomlig okunnighet om mål, planer och krav. De medarbetare som kan och vill ta ansvar försöker hitta ett spår. Men organisationen är i upplösning. De flesta mår dåligt och några så dåligt att de sjukskriver sig eftersom de vill ta ansvar och göra rätt för sig men inte får nödvändig styrning. Dessa VDar har knappast skapat sina företag. De har blivit tillsatta i något företag eller del av koncern där de hinner göra mer eller mindre skada innan de försvinner.

Att vi bara skulle ha cirka femton procent VDar som är byråkrater, dvs administrativa regelryttare kan tyckas märkligt. Men dessa återfinns oftast inom organisationer och myndigheter och mer sällan i näringslivet. De som arbetar i företag åstadkommer nästan sämre resultat än låtgåledaren eftersom i det förra fallet driftiga medarbetare kan skapa viss lönsamhet inom sina områden medan den administrativa ledaren förorsakar handlingsförlamning. Man vågar inte göra fel av risk för att bli bestraffad.
Moralen bland medarbetare degenererar till ögontjänare och effektiviteten blir låg.
Våra största kommunikationsföretag med sin historia i industrin har denna situation i flera av sina företagsdelar. Det syns också på börsen där konkurrerande modernare företag utklassar dem.

Tjugo procent av toppledare i företag är definierade som psykopatliknande!
Vad kännetecknar ett psykopatbeteende? Framför allt oförmågan att känna in andra, att känna med andra att visa förståelse och medkänsla. ”Det är en personlighetsstörning som innebär svårigheter att internalisera normer, känna medlidande med andra, leva sig in i andras situation och reaktioner samt benägenhet för självupptagenhet och självförhärligande”. (Egidius, 1997, Natur & Kulturs Psykologilexikon).

I en amerikansk studie av ledarskap använde man för ett liknande beteende begreppet karismatisk personlighet som är en slags beskrivning av en ledartyp med narcissistisk personlighetsstörning. Historiska personer som Mussolini och pansargeneral Patton står som urtyper. Girighet, rofferi, hänsynslöst utnyttjande och inhumant beteende är påtagliga tecken på psykopati. Det är lätt se vad detta får för konsekvenser. Det finns flera exempel på genomförda företagsavvecklingar varav Lears agerande i Bengtsfors är ett och Ericssons i Norrköping ett annat.

Att genomföra stora fusioner och internationella sammanslagningar behöver nödvändigtvis inte leda till att man når bättre resultat. Men som VD har man fått en kick av den häftiga och spektakulära händelsen. Vattenfalls inköp av tyska kolkraftverk och det nederländska energibolaget Neon är exempel på en omdömeslöshet som går utanpå det mesta. Kritiken har heller inte blivit nådig. En nytillsatt ordförande har en diger problemlista.

Extrema löner och fallskärmar är också exempel på hur man i ledarställning kan tillförskansa sig orimliga fördelar och rikedomar samtidigt som många underställda nästan lever i missär. Även företaget blir lidande kanske inte så mycket av det ekonomiska uttaget från VD utan för den förlorade imagen och den sämre lönsamheten. Dessa VDar åstadkommer nämligen sällan effektivitet och lönsamhet. Skulle de lyckas kan det rent av bero på helt andra faktorer som att man faktiskt är ensam på marknaden om en attraktiv produkt.
Särskilt uppseendeväckande blir det då ledarskapet får stora avgångsvederlag då man misslyckats och kört en verksamhet i botten som leder till massuppsägningar och rent av avveckling.

Inom den gamla administrativa hierarkin som är etablerad i byråkratiska institutioner och industriföretag finner vi emellanåt det administrativa psykopatbeteendet. Personalchefen som saknar förmåga att identifiera sig med människor och endast ser dem som funktioner i en organisation. Det är även tydligt inom idrott där tränare kräver fullständig åtlydnad och behandlar de aktiva som sina egna tennsoldater. Visst det kan fungera och man kan med auktoritär stil och benhård disciplin nå stora resultat men så fort man får inre störningar rämnar det. Ty dessa ledare kan naturligtvis sällan kommunicera öppet eller skapa trovärdighet om de börjar lyssna. Lyssnandet är ju endast en teknik att få information som syftar till att försvaga andra och stärka ens egen position. Allt de får höra kan ju vändas emot den som för tillfället utses som syndabock. Så länge söndringstekniken och härskandet genom att skrämma går bra är väl det mesta frid och fröjd i styrelserummet.

Psykopaten kan t o m bygga upp en image av att vara stålman. Men då det knakar i fogarna och resultaten visar nedåt är egoismen så stark hos denna härskartyp att den självdestruktiva kraften tar över. Hellre sänka skeppet med man och allt än frivilligt hoppa av. För att hantera situationen kan ”stålmannen”, som måste visa sig stark utåt, ta hjälp av sprit eller droger. Man förlorar sig allt mer i missbrukarens oförutsedda och opålitliga, rent av lynniga beteende. Märkligt i sammanhanget kan tyckas att omgivningen har svårt att med fredliga medel få en förändring till stånd. Antingen blir det revolution eller så går man under tillsammans. Inom en sådan organisation blir det naturligtvis livsviktigt för ”härskaren” att hålla sig underrättad. Stackars den som råkar trampa snett eller frågar fel person. Eller kommer med ett förslag vid fel tillfälle. Eller som bildar en egen grupp och står och snackar om vädret fast härskaren tror att de utbyter för honom livsviktig information.

Vi får ett slag informellt angiverisystem där härskaren skapar ett nät av underhuggare som han/hon kan styra och som är mer lojala mot sin chef än mot företaget. Denna chef kräver näst intill konungslig behandling. Vi får ett handlingssätt som kräver att ”man gör på rätt sätt och följer koderna istället för att man gör rätt sak som kanske kräver gränsöverskridande och nytänkande. Jämför utvecklingsföretaget och adminstrativa utförarföretaget. Det ena företaget bygger på kreativitet och att göra rätt sak det andra på att underordna sig den administrativa hierarkin och göra på rätt sätt. I det administrativa företaget har inte entreprenörerna en chans. Ändå finns där folk i ledarställning som kan kalla sig entreprenörer. De är dock knappast innovatörer som tar ansvar för sina initiativ och driver projekt som innebär att man undersöker konsumenternas intressen och uppfattningar. Snarare sitter de som gamla tiders industrier med sin egna fyrkantiga, svarta produkter och försöker trycka ut dem fast folket vill ha ovala och färggranna. Om inget händer eller om det går snett så är det de andras fel.

%d bloggare gillar detta: