Taxi

Avregleringen av Taximarknaden har lett till fri prissättning vilket fått allvarliga och ogynnsamma konsekvenser för kunderna.

Sedan den 1 juli 1990 är prissättningen i princip fri. Det är även fritt för taxiföretagen att sätta vilket namn de vill på de olika taxorna (eg. tarifferna).

Tidigare kunde man sätta sig i en taxi och veta på ett ungefär vad det kostar. Idag informeras ibland på taxin fasta priser mellan orter som ofta används. Men andra körningar är ett vågspel och det förekommer prissättningar som betraktas som rena ”rånet”.

Länk: SR >Taxibolag i Stockholm tar drygt 2 000 kronor per mil – kunderna rasar

Ekot har träffat en av taxichaufförerna i Stockholm som kör för en så kallad friåkare. Han tar 900 kronor milen, vilket är tre gånger mer än den normala taxan som etablerade bolag tar.

– Kunderna klagar ibland, men jag hänvisar till åkare. Jag hänvisar till honom för på kvittot så står det att har du något klagomål får de ringa dit. Då får han förklara för dem hur det ligger till.

Hur ofta får du klagomål?
– Ofta!

Varje kund?
– Ja.

Därför bör Taximarknaden återregleras och riktpriser bestämmas.

Reglering Historik och bakgrund

I stort sett alla former av taxitjänst har internationell varit utsatta för någon form av reglering från någon myndighet. Oftast är graden av reglering högre i välutvecklade länder med god ekonomi. Regleringen syftar ofta till att betjäna utnyttjaren av taxitjänsten för att denne skall slippa bli lurad av oskäligt höga kostnader.

Förarna ska ha nödvändiga kunskaper i att framföra fordon, det vill säga inneha taxi körkort, och nödvändig kunskaper om den lokala geografin.

Ett syfte med denna reglering är att brottslingar hålls utanför taxinäringen.

Reglering i Sverige (Wikipedia)

Sverige har av och till haft hårdare och mjukare reglering av taxinäringen. Under 1980-talet och fram till 1 juli 1990 hade Sverige en reglerad taxinäring där endast ett bolag i varje kommun tilläts bedriva beställningscentral och kommunens samtliga taxifordon var tvingade att teckna transportöravtal med beställningscentralen.

Taxifordonen var registrerade i ett trafikområde, som ofta var detsamma som kommunen. Vid körning till ett annat trafikområde fick fordonet endast ta körningar som gick tillbaka mot det egna trafikområdet. Taxan fastställdes centralt och var densamma i hela landet, förutom vintertid i de nordligaste länen där vintertaxa med 10 % högre rull- och väntepris tillämpades.

Taxan var indelad i startavgift, framkörningstaxa samt taxa 1, 2 och 3. Startavgiften togs ut för varje körning oavsett om taxin fångats på gatan eller om den beställts till en adress. Framkörningstaxan (F) användes vid framkörning till avhämtningsadress och vid transport i annat trafikområde i riktning mot det egna trafikområdet. Vid framkörning till beställningsadress kunde ett pristak finnas. Taxa 1 och 2 användes vid transport av 1 respektive 2-3 passagerare under dagtid på vardagar och taxa 3 användes för transport av fyra personer under dagtid på vardagar och oavsett antal passagerare övrig tid.

För att få köra taxi måste föraren sedan i mitten av 1990-talet inneha taxiförarlegitimation. För att få en sådan krävs godkänt resultat vid kunskapsprov och uppkörning hos Trafikverket. För att taxiförarlegitimation ska få utfärdas måste personen ha innehaft B-körkort kontinuerligt under två år, ha genomgått läkarundersökning och en vandelsundersökning med godkänt resultat. Det är hos Transportstyrelsen som ansökan om taxiförarlegitimation görs.

Sedan den 1 juli 1990 är prissättningen i princip fri. Det är även fritt för taxiföretagen att sätta vilket namn de vill på de olika taxorna (eg. tarifferna).

Länk: Taxibolag i Stockholm tar drygt 2 000 kronor per mil – kunderna rasar

%d bloggare gillar detta: