Unga intresserade av politik och tror på demokrati

”Unga politiskt intresserade engageras inte av partierna”
är en om inte fel så ändå skev bild. En ny studie visar att en stor andel (C:a hälften) är intresserade av politik och tror på demokratin.

På DN Debat utvecklar Erik Amnå, professor i statskunskap Örebro universitet och Joakim Ekman, professor i statsvetenskap Södertörns högskola resultatet av en studie.

Utgångspunkten var att unga människor ofta uppfattas som passiva och ointresserade av politik.

“Men det är en felaktig bild. Bland stora grupper unga finns ett latent politiskt ­engagemang som partierna och ungdomsförbunden uppenbarligen inte förmår att omvandla till aktivitet”

Så här skriver man i sin debattartikel

Det stora flertalet förefaller att vara passiva. Men under den passiva ytan finner vi tre olika sätt att förhålla sig till politik:

• En stor grupp ungdomar är, kanske som vuxna är mest, oengagerade och säger sig inte ha något större intresse av politik (cirka 26 procent).

• En annan distinkt tonårsgrupp är desillusionerade med lågt politiskt intresse och lågt politiskt deltagande (cirka 21 procent). De har fientliga känslor gentemot politik och undviker att ta del av politiska nyheter.

• Men den riktigt intressanta upptäckten är att bland de till synes passiva finns en väldigt stor grupp (46 procent) som är minst lika politiskt intresserade som de aktiva, men som inte formellt aktiverar sig. De tror mer på sin egen politiska förmåga och har högre ambitioner i fråga om politiskt deltagande än de oengagerade och de desillusionerade. De har samma positiva känslor inför politiken och tar del av nyhetsförmedlingen i samma utsträckning som de aktiva.

I likhet med de oengagerade är de nöjda med hur den svenska demokratin fungerar. De uppvisar ett politiskt engagemang i hemmet, bland kompisar, i skolan och på internet.

En beredskap att delta. Den bild vi presenterar ifrågasätter den allmänna föreställningen om ungas frånvaro i den organiserade, öppna politiken som ett uttryck för utbredd apati och passivitet. Våra analyser ifrågasätter också den allmänna förståelsen av politisk aktivitet och passivitet som en dikotomi.

I stället betraktar vi det politiska deltagandet som till vissa delar öppet och manifesterat, men i andra avseenden snarare något latent och potentiellt. Genom robusta statistiska metoder från den moderna samhällsforskningen visar vi att den svartvita bilden osynliggör en stor grupp unga medborgare, vilka inte syns på de gamla måttens radarskärmar.

I vår nya färgbild kliver de fram och presenterar sig som en långt mer differentierad grupp som på olika sätt förbereder och tränar sig för att vara beredda, för det fall deras offentligt ­aktiva medverkan skulle bli nödvändig. Men tills vidare har de förtroende för att andra sköter politiken.

De tycks leva som de ifrågasättande med­borgare som demokratiforskningen och skolans läroplan talar om. De är beredda att delta. Inte nu men förmodligen senare, efter vad de delger oss (huruvida dessa löften också uppfylls handlar några av våra kommande studier om).

Kanske är detta inte några goda nyheter för de politiker som i dag samlas till demokratidag. Att så många unga till synes frivilligt väljer att stå standby eller låta bli att engagera sig är visserligen inte ett problem i sig, om vi betraktar demokratin också som ett frihetsprojekt.

Den kritiska frågan är i stället vad responsen blir: Vad har egentligen politikerna och partierna att erbjuda, utöver medlemskapet? Att vitalisera demokratin får inte enbart bli en fråga om att till varje pris aktivera medborgarna innanför en oföränderlig och oemottaglig struktur.

Om politikerna verkligen vill ha unga till något annat än stödtrupper för en politik som de inte får vara med om att utforma, måste partierna och deras ungdomsförbund reflektera över hur de konventionella kanalerna och organisationsformerna kan förändras.

Det är alltså inte de unga som ska skuldbeläggas. Det är rent missvisande att peka ut dem som passiva på det sätt som forskningen ofta gjort. Hos dem finns redan ett latent politiskt engagemang som partierna och ungdomsförbunden uppenbarligen inte förmår att omvandla till aktivitet.

Erik Amnå, professor i statskunskap Örebro universitet
Joakim Ekman, professor i statsvetenskap Södertörns högskola

About Börje Peratt

Börje Peratt, yrkesutbildad vid Dramatiska Institutet, Fil kand i psykologi och fil mag i pedagogik, med en bakgrund som producent, regissör, företagsledare, föreningsbyggare, fotbollstränare (UEFA A-Diplom) satt i 20 år som politiskt vald i Danderyd, ofta i opposition och kunde direkt studera hur beslutens styrdes. Då C gick alltmer högerut hoppade han av och initierade Demokraterna och dess politiska program under uppbyggnad.

%d bloggare gillar detta: